Typiskt svenskt!

Vad tycker egentligen utländska gäster om det ”typiskt svenska”?

Både väninnan och jag har haft utländskt besök, och båda har vi koncentrerat oss på maten. Väninnan satsade på det där som de själva sällan åt till vardags, men som känns så typiskt svenskt: filmjölk med flingor, limpa och svenska ostar till frukost. Köttbullar, kokt potatis och lingonsylt till middag.

Själv shoppade jag loss på marknaden och bar hem kassar fyllda med sparris, färskpotatis, bondbönor, körsbär och jordgubbar. Och lena skivor av gravad lax, med gravlaxsås, dill och citron till.
Och så satt vi där på var sitt håll och hoppades att våra respektive gäster skulle rulla med ögonen av hänförelse och förstå hela vidden av det svenska kökets förträfflighet. Det gick väl så där. Väninnans gäst var ung och för första gången utomlands. Hon petade lite i filmjölken, vägde ett par smulor av limpan på tungan och svalde pliktskyldigast ett lingon. Sedan skyndade hon med kompisarna till McDonald’s vid första bästa tillfälle.

Min gäst hade varit i Sverige tidigare, och kom dessutom från Japan, så gravad lax var ju nästan som hemlandstoner. Hon åt med god aptit och lade den sista skivan på frukostsmörgåsen nästa morgon.
Ändå kunde jag inte låta bli att fundera över vad man som utländsk besökare egentligen tycker om det ”typiskt svenska”. Färskpotatis med skal. Är det någon hit för någon som inte har ljuvliga sommarminnen förknippade med dem? Och lingon och jordgubbar kan ju vara nästan lika sura om man har otur.

Nåja, det är tanken som räknas! Själv ska jag äta franskt och italienskt i sommar. Och försöka äta upp allt på tallriken, som om jag vore född vid Medelhavet.

Soliga sommarhälsningar
 

Katrin Alström…

… är chefredaktör för tidningen Allt om mat.