Odlarlycka

Vi var bara drygt 20 och hade skaffat oss vårt första hus. Nja, vårt eget var det inte direkt. Men vi hade fått syn på det, drömtorpet, när det såg alldeles övergivet ut.

Äppelträden blommade, gräset var grönt och verandan var helt underbar. Vi ringde fastighetskontoret och frågade vem som ägde huset. Och ringde ägarna.

Jodå, de hade tillbringat mycket tid där när ungarna var små. Bland rosor och vinbär och jordgubbar. Men nu var ungarna stora och torpet hade hyrts ut till en förening ett tag. Sedan hade det bara blivit kvar, ensamt och övergivet.

Vi kan! Vi vill! ropade vi, och tänkte på alla de där äpplena, jordgubbarna, vinbären och grönsakerna som skulle gro i landen medan vi fiffade på insidan. Och vi fick hyra, till en mycket billig penning. Insidan var knall-orange och mörkblå, typ. Så vi började med att måla om. Och plöja upp ett litet potatisland i trädgården.

Sedan bjöd vi alla vänner på fest. Och de tog med sina vänner också. Den natten försvann gräsmattan. Vi vaknade till en lervälling, men potatislandet var intakt. Jag höll fast vid den där drömmen om gröna fingrar, och längtade efter att få skörda mina egna potatisar. Och jordgubbar. Och tomater. Och mycket mer.

Nu, ett halvt liv efteråt, minns jag mest potatisarna. Visst, de kikade upp ur lervällingen en dag. Men de hade tagit sina (o)vänner med sig. Små maskliknande saker som kilade runt överallt och förstörde både potatisen och känslan. Det var synd, jag hade behövt en lättvunnen seger för att orka vidare i odlingsintresset.

Numera köper jag min potatis, helst ekologisk. Men i min nuvarande trädgård blommar både fläder, äpplen och plommon. I dikeskanten mognar smultronen, längs verandan kommer det både röda och svarta vinbär. Det är inte alltid de största och finaste skördarna. Men de är på min nivå. Och det är en av årets höjdpunkter när jag får skörda, och förvandla dem till saft och sylt. Världens absolut godaste!