Krönika: Lisa Förare Winbladh – Drömmar om präktiga skördar

Varje vår när solen sakta smälter trädgårdens tundra brukade jag gripas av storhetsvansinne. Jag fantiserade om höstens skördefester. Hur gästernas ansikten skulle fyllas av respekt och glädje (ja, kanske till och med lite avundsjuka) när jag bar fram zucchinikakan, morotspurén och tomatsalladen med doftande basilika. På vårmiddagarna skulle den hemodlade sparrisen serveras med hemslagen hollandaise och ett falskt ödmjukt leende. För att inte tala om hur salig min familj borde bli varje sommarmorgon när de väcktes med nyplockade jordgubbar. Med hjälp av min täppas ymnighetshorn skulle livet liksom förvandlas till en lång rad små kalas.

lisa-forare-kronika

Varje vår, samma entusiasm. Växtkataloger luslästes. Säckar med jord köptes in. Små frön myllades ner i planteringskrukor fyllda med fet jord. Vansinnet brukade hålla i sig till i maj. Då hade i regel alla späda skott som spirat på fönsterbrädan förtvinat av vanvård. En vidrig sammansvärjning av rådjur, harar och årets första mördarsniglar hade gjort processen kort med det som planterats ut. De satans hipsterrådjuren hade numera till och med fått smak på ramslöken. Den största tomatskörd jag någonsin fick var på några hekto. En snabb överslagsräkning på plantor, jord, krukor, snigelhinder och näring visade att de små skorviga tomaterna hade samma kilopris som löjrom. (Då ingick ändå inte kostnaden för vinflaskan grannen fick för att vattna när vi var på semester.)

Numera låter jag bli. Med åren kommer insikten: Vissa är födda odlare, andra lagare. De som är födda under en lycklig stjärna och är båda delarna räknas nog som halvgudar; dem behöver vanliga dödliga inte jämföra sig med. Över huvud taget är det väldigt dumt att jämföra sig med andra, även om det länge var svårt att inte gnissla tänder när Facebook och Instagram fylldes med andras skördelycka. En lycka som aldrig kunde bli min.

En annan insikt som kommer med åldern: All lycka vilar på kompromisser och byteshandel. Alltså gör jag numera det jag är bra på. Lagar mat. Och förhandlar. Grannen med dignande plommonträd delar med sig av skörden i utbyte mot ett par burkar aromatisk chutney med inge-fära och kalonjifrön. Grönfingrade kollegan Irmi har lovat mig av sin förmodligen förkrossande stora tomatskörd i höst – eftersom jag bjuder på middag ibland. På grund av att min libbstickeplanta vanligtvis ger upp andan i början av augusti har jag illistigt ställt mig in hos en mer lyckosam odlare genom att uppkalla ett recept på pickles efter henne. Det går faktiskt utmärkt att ställa till skördefest på andras skörd. Det blir enklare, billigare och främjar grannsämjan.

En liten tröst är att kryddorna i alla fall kommer från egen trädgård. För mitt bland ogräs och sly prunkar salvia, kyndel, mynta, timjan och oregano. Varför det trivs? Fråga inte mig! Med det undantaget är min trädgård en stark kandidat till titeln Älvsjös fulaste och mest värdelösa. Vi kallar det naturtomt; det känns lite bättre då. Dessutom försöker vi tänka så att vi liksom sänker ribban för alla andra, eftersom deras odlingsframgångar framstår som ännu mer imponerande. Fast kanske går även det estetiska problemet att lösa med byteshandel? Om det är någon som vill ha en kolonilott i Herrängen står min tomt till förfogande. Jag kan till och med bjuda på hemrostat kaffe, mandelkaka och hembryggt öl. Kan du odla sparris har vi en deal direkt!

Ogräskalas!

Om livet ger dig citroner, gör lemonad.
Om trädgården ger dig kirskål, gör kirskålsröra. Hacka kirskål grovt och fräs snabbt i olivolja med lite vitlök. Låt svalna och blanda med smulad fetaost och skivade svarta oliver. Bred på macka, det är en order!

I stället för trädgårdsarbete – recept på hibiskusdryck

När man sitter i hammocken eller på balkongen i vårsolen finns få saker bättre än ett glas kall hibiskusdryck. Köp hibiskusblad på hälsokosten. Lägg i en tillbringare med vatten, ställ i kylen och sila av dagen efter. Söta med honung eller sockerlag. Servera gärna med myntablad. Drick medan du tittar på andra som slavar i trädgården.