Krönika: Är objektiva vinbeskrivningar en utopi?

Är det möjligt att objektivt beskriva ett vin eller är det orden som sätter smaken på vinet? Vinskribenter gömmer fyrkantig teori i målande beskrivningar som konsumenterna sedan låtsas förstå. Det är dags att sluta gissa nu, börja lyssna till allt som vinet har att säga till just dig och befria det från språkets censur.

”Ett charmerande vin med en överraskande, generös körsbärighet i förening med en förförisk syrlighet och en härligt burdus stringens.” 

Kanske är det just de orden som får dig att välja ett visst vin. Men, vad betyder de egentligen? Är det ens möjligt att beskriva ett vin?

När jag håller vinprovningar och kommer till att beskriva vinets doft och smak blir det ofta helt tyst. Men, så fort jag säger något  såsom ”läder” utbrister plötsligt alla i ett förtjusande enigt ”Ja! jag känner det!”  ”jordgubbar” ”ja! ”petroleum” ”ja!” …

Vinet förvandlas till alla möjliga saker. Om jag säger att jag känner doften av stall så känner de doften av stall. Det är som att orden sätter smaken på vinet och inte tvärt om. Det här får mig att tänka att det egentligen är helt omöjligt att beskriva doften, smaken och känslan av ett vin.

Det tekniskt korrekta skaver i mig

I teorin vet jag såklart hur en förväntas göra. Analysera vinet enligt bestämda och fasta regler. Luta glaset, se på färgen, dess intensitet, täckning, hur vinet rör sig i glaset, doften före och efter luftning, snurra glaset, sticka ned näsan långt, använda doftbanken och dela upp dofter i blommiga, fruktiga, vegetabiliska, animaliska, träiga, mineraliska. Gå in i det specifika i varje kategori och sortera dem efter huruvida de markerar ursprunget, framställningen, årgången eller kanske lagringen. Sedan göra detsamma med smaken efter att ha tuggat, surplat och spottat enligt konstens alla regler. Hur vinets känsla i munnen adderar analys av tanniner, syrlighet, sötma och alkohol o.s.v.

En teoretisk beskrivning av vinet skulle kunna låta:

”Vinet uppvisar en intensivt rubinröd färg med granatröda reflexer. Täckningen bedöms vara medel till lätt och vinet är klart. Doften är ren och uppvisar druvtypiska sentorer av mörka bär, och viol med en hint av mynta. Årgångstypisk syrlighet vägs upp av ålderns medverkan till en fin komplexitet. Väl balanserade tanniner och en mineralitet som återspeglar vingårdens terroir. Eken är väl integrerad och avslutet långt.”

Teknisk och korrekt. Men, det skaver i mig.  Hela grejen med vad vinet förmedlar går förlorad. Är det egentligen inte bara ett gäng ord som jag lärt mig att använda för att beskriva vissa dofter och smaker i vin och inte vad det faktiskt smakar? Jag vet hur mineralitet i vin smakar men egentligen har jag ingen aning om hur den smaken kopplas till verklighetens betydelse av ordet. Smakar det som när jag slickar på en sten? På riktigt?

”Silkiga tanniner” och ”fin syra” betyder ingenting för den icke skolade

Jag fattar att tävlingssommelierer, bedömande vinskribenter, vinstudenter och annat vinfolk behöver ett språk för att kunna kommunicera med varandra, jämföra och betygsätta viner, men för gemene man är det här språket både obegripligt och egentligen helt onödigt.

När smaken ska beskrivas för någon som inte är skolad betyder silkiga tanniner och fin syra ingenting och det behöver heller inte göra det. Så hur gör man för att undvika att vinrecensionen blir som rena grekiskan, skriven av en vinexpert för en annan?

Systembolagets vinbeskrivningar är enkla och korta. Ord återanvänds ofta och tanken är troligtvis att vara så informativ och lättförståelig som möjligt.

”Nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av torkade körsbär, kanel, nypon, bergamott och nougat. Serveras vid cirka 18°C till smakrika rätter av mörkt kött.”

Frågan är hur informativ den texten är egentligen? Krasst tolkad är det ett vin för den som gärna dricker Earl Grey, älskar nyponsoppa och alltid väljer gräddnougat i Aladdinasken, eller? För om man inte vet vad som menas med nyanserad smak (vad menas egentligen med det?) och fatkaraktär så får man ju gå på resten av beskrivningen.

Hur känns en lättfotad munkänsla?

Som en total kontrast till det ovanstående finns de som beskriver vin med poesi. Som vänder ut och in på sig själva med målande beskrivningar och fantastiska adjektiv.

”Den här ljusröda, transparenta, osvavlade varelsen bjuder på en alldeles bedårande doft av hallon, bokna jordgubbar och rönnbär tillsammans med blodapelsiner i mängder. En liten grön kvist vill också vara med, och så lite blommor och en gnutta salmiak. Munkänslan är slank och sval, lättfotad utan att för den delen sakna intensitet, och i svansen finns en del finlemmade tanniner som gärna brottas en stund med något från charkdisken. Svår årgång eller inte är det här riktigt bra. Faktiskt ett smått strålande litet vin, för nästan inga pengar alls. Jag bugar mig.” / Magnus, vinbloggen Frankofilen 

Visst är det fint och på något sätt förmedlas en känsla av vinet och vi får en personlig bild av det. Sen återstår ju frågan vad en lättfotad munkänsla och finlemmade tanniner betyder och mer specifikt vad det betyder för den som skrivit det.

För de flesta vinskribenter brukar det landa i något mellanting av accepterade vintermer och målande adjektiv. Ofta är beskrivningarna korta, koncisa och ibland formulerade för olika typer av läsare.

Den klassiska

”Klar rubinröd färg och en ungdomligt pigg doft där syrliga körsbär, röda bär, färska örter och en lätt tobakskrydda dominerar doft och smak. Bra struktur och fin balans mellan mjuka tanniner och fräsch syra. Servera runt 16-17 grader, gärna till det italienska köket.”

Den kortfattade

”Mycket alsaceriesling för pengarna: fin syra med honung och petroleumtoner. Gott till skaldjur. /Mikael Mölstad, SvD

Den ungdomliga

”Juicy jänkar-pinot, som bjuder på varma jordgubbar, hallon, bra energi och en välkomnande prislapp.” /Sofia Ander, Din Vinguide

Vinbeskrivningar är förminskande

För mig är det här ett dilemma. Att skriva vinrecensioner gör mig galen. Jag känner mig orättvis av att förminska vinupplevelsen i några få ord som jag inbillar mig säger någonting om hur personen som läser beskrivningen uppfattar vinet. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Hur sätter man en smaksensation på pränt? Är det ens möjligt?

Det här grundar sig i att när jag provar vin så skickar min hjärna massa signaler relaterade till minnen och känslor. Om hur vinets doft får mig att tänka på när jag och mina systrar gick på sakletning i skogen med min mormor, om hur smaken påminner om rummet i källaren där mormor förvarade sylt, (ja, jag vet, min mormor dyker ofta upp i minnet när jag provar vin), om hur känslan vinet ger mig är förknippad med hur jag kände mig den där soliga vårdagen på en uteservering i Florens.

Men, det kan jag ju inte skriva. Det jag känner är inte vad någon annan känner, även om vinet är detsamma.

Vinets språk är inte objektivt utan högst personligt

Med orden kommer associationer som automatiskt blir en del av sensationen. Plötsligt kom det kanske en häst intravande och ett minne av när jag sopade stallgången så kraftigt att jag var helt svart i näsborrarna efteråt. Kul minne men förvirrande och helt intetsägande i beskrivningen av vinet för andra – orden blir ”stall”, ”torkat gräs”, ”läder”.

Det jag menar är att vinet förmedlar så mycket mer än bara doft och smak. Det ger en känsla, väcker tankar och minnen till liv och ibland helt obeskrivliga sensationer. För att inte nämna påverkan av omständigheterna under vilka man smakar det – sinnestillstånd, musik, sällskap, tidigare upplevelser och så vidare.

När du lyssnar till vad dina sinnen berättar för dig när du smakar ett vin talar det ett språk som bara du förstår. Ett hemligt och gränslöst språk som skapas av dig själv, för dig själv i det specifika ögonblicket. Den kommunikationen som sker mellan dig och vinet just då är unik och kommer aldrig att återskapas, vare sig av dig eller någon annan.

Det är därför det känns så orättvist att koka ned vinupplevelsen till någon slags obegriplig bokstavsröra. För mig är vinets språk per definition inte objektivt utan högst personligt och det enda som känns rätt är att släppa det fritt för allas subjektiva tolkning.

Ps: Jag menar inte att vinrecensioner är onödiga, bara svåra att skriva. Mitt bästa tips för att få mest ut av smakbeskrivningarna är att lära känna sin vinrecensent. Att ta reda på hur dennes smakbeskrivningar motsvarar den egna smakpaletten. Hitta en vinprovare som gillar samma viner som du eller hitta en som hyllar de viner du ratar. Ibland är det viktigare att veta vad man inte tycker om än vad man tycker om, för att inte bli besviken.