En kittlande god tusenfoting

”Jag ångrar att jag inte provade en sån där smarrig tusenfoting…”

När jag växte upp levde jag i tron att min mamma kunde äta allting. Nja, inte en häst på tvären, förstås. Men gärna grodor, havstulpaner och grisfötter. Och myror, levande. När hon berättade såg jag för mig hur hon jagade de stackars myrorna över tallriken och med mycket möda fick in dem i munnen, en och en. Och hur de sedan kittlade runt i gommen innan verkmästarn i magen till slut fick hand om dem.
 

Skröna eller inte så var det i alla fall ett bra sätt att få mig att våga prova på det mesta i matväg. Vågade hon så vågade jag. Och det säger en del att jag fortfarande med förvåning minns den svenska familj vi mötte vid en rastplats längs en fransk motorväg någon gång under 60-talet. Jo då, visst gillade de Frankrike. Men som tur var hade de packat hela bakluckan full med svenska konserver. Så de skulle slippa den franska maten.
 

Trots min heroiska inställning att jag äter ”allt” så kan jag faktiskt inte komma på något särskilt uppseendeväckande – ostron, lunnefågel (för länge sedan), sniglar, små japanska räkor med huvud, skal och allt – det är inte mycket att komma med. Nej, jag borde nog göra som mamma: att utomlands alltid välja något okänt från menyn. Jag lovar att det gett henne en del spännande upplevelser genom åren.
I det här numret har vår medarbetare YuSie Rundkvist Chou kollat in gatusnacksen i Peking inför OS-festen. Jag var där förra våren. Och ångrar fortfarande att jag inte provade en sådan där smarrig tusen­foting…
 

Katrin Alström…

… är chefredaktör för tidningen Allt om mat.