Lisa Förare Winbladh om sexismen som gror i restaurangvärlden

Förra veckan briserade en bomb i sociala media i Finland. En av landets mest framstående krögare hade fått en riktigt, riktigt dålig recension av den mycket bitska, respekterade och mångåriga krogkritikern Anna Paljakka. Krögaren lade upp en bild på krogen till sina drygt 8 000 följare på Instagram med käcka formuleringar som #fuckyougranny #dufattaringenting #dukommeraldrigattfatta #sprutimun.

Jag skriver inte det här för att demonisera en enskild krögare utan för att det är ett så tydligt exempel på ett omfattande problem: De attityder som finns mot kvinnor i krogbranschen, och det ofta sexualiserade förakt som accepteras. En förändring är absolut nödvändig. Krögarna i branschen är nämligen desperata. Det saknas kvalificerad arbetskraft i köken, samtidigt försvinner i princip alla kvinnliga kockar till den offentliga sektorn. Eller så byter de bransch helt. Har branschen råd att förlora hälften av begåvningen?

Restauranglärarna jag talat med är eniga: Under utbildningen är det tjejerna som är bäst på både teori och praktik. Det är de som vinner tävlingar. Men sen kommer de ut i en bransch som inte förmår att förvandla deras talang till kompetens.

För några dagar sen fick jag höra om en kurs av restaurangelever som varit på sin första praktik. Killarna hade vuxit två storlekar, tjejerna hade krympt, de kom tillbaka från praktiken säkra på att de inte ville jobba i branschen i framtiden. Problemet var inte det att de hade behandlats direkt illa, de hade liksom inte behandlats alls. Medan killarna bekräftades och togs upp i gemenskapen hade tjejerna lämnats utanför. De sågs inte.

Vi måste också tala om de förebilder som finns. Här krävs en självinsikt, en diagnos på den sjuka norm som finns i krogköken. Normen är en man som jobbar 80 timmar i veckan. En man som gillar att sitta i skiten och som är oberörd av stress. Sjukdom? Vabb? Pffft! Ofta liknas situationen i krogköken vid militära operationer. Här finns ingen plats för svaghet. Minsta misslyckande är att betrakta som sabotage och desertörer avrättas verbalt. Cheferna är befäl och order ska lydas.

Ska livet i köket vara som att arbeta i det militära? Kanske, men inte som livet i det militära på 1900-talet. Låt mig berätta en historia! Jag har en ung god vän som var en av de sista som mönstrade i Sverige. Han förklarade att han ville göra vapenfritt med argumenten att han var pacifist, feminist och vegetarian.  Men försvaret hade andra idéer, min vän hamnade på befälsutbildning. Han var precis en sådan person som behövdes för att förändra organisationen till det bättre. Göra den modern. Att han var mörkhyad, med de erfarenheter det innebär, sågs förmodligen som ett extra plus. Min vän stannade i det militära i tre år. Det sista året som förtroendevald representant. Han är fortfarande feminist, pacifist och vegetarian – och en fantastisk ledare.

Först när normbrytare som min vän börjar ses som tillgångar i krogköken kommer förändringar att komma och personalen att stanna. När kommer krogarna ta steget in i 2000-talet?

Lisa Förare Winbladh
Matskribent, föreläsare och författare